Målet med utredningen är att skapa en uppfattning om den vanvård och det våld som inträffat inom det finländska barnskyddets vård utom hemmet under Finlands första barnskyddslag (1937–1983). Målet var att 1) producera information om vanvård, övergrepp och våld, deras karaktär och mekanismerna bakom deras avslöjande och ingripande, 2) synliggöra den vanvård som inträffat i det förgångna och visa att det inte är acceptabelt och 3) skapa strukturer och rutiner som bidrar till att misstag som tidigare gjorts ska kunna undvikas i barnskyddets vård utom hemmet i dag och i framtiden. För utredningen intervjuades 299 personer, av vilka större delen själva hade upplevt vanvård inom familjevården, på barnhemmen eller i skolhemmen. Personer som hade arbetat inom barnskyddet eller på något annat sätt följt situationen från sidan deltog också. Behandlingen av intervjumaterialet genomfördes enligt noggranna etiska principer. En majoritet av de intervjuade var födda mellan åren 1945–65. Man satte sig även in i skriftliga källor av samtida aktörer och andra dokument om tillämpningen av 1936 års barnskyddslag. De intervjuade hade erfarenheter av kraftigt fysiskt och sexuellt våld, försummelse av barnets grundläggande behov, dvs. mat eller hälsovård samt fler former av förödmjukelse. Dessa erfarenheter har påverkat självkänslan och utvecklingen hos de intervjuade. Enligt utredningen ska man inom barnskyddet fästa särskild uppmärksamhet på att berätta för och lyssna på barnet i frågor som gäller honom eller henne. Placeringsplatser ska övervakas och verktygen för ingripande mot vanvård utvecklas. Barnet ska stödas när han eller hon blir vuxen. Det är viktigt att man följer upp genomförandet av rekommendationerna om korrigering av missförhållandena inom barnskyddet och konsekvenserna när lagstiftningen utvecklas.