Denna avhandling har som syfte att jämföra den språkliga situationen i Finland med situationen i Spanien. I fokus ligger språk som talas av en minoritet eller beräknas som minoritetsspråk, nämligen svenska och katalanska. Avhandlingen belyser vilken statusen är för dessa språk i respektive länder. Det empiriska materialet för undersökningen består främst av språklagstiftningen i Finland och i Spanien. Hur lagstiftningen är formad och hur den fungerar i praktiken är de centrala forskningsfrågorna. Metoden som används i avhandlingen är jämförande. De lagar som berör språk undersöks och analyseras ur en språkpolitisk synvinkel. Materialet består därtill av rapporter som är sammanställda av olika organisationer. Största delen av rapporterna är sammanställda av den katalanska organisationen Plataforma per la Llengua och de finlandssvenska samhällsvetarna Kjell Herberts och Fjalar Finnäs. Den historiska överblicken visar att bakgrunden för svenskan i Finland och katalanskan i Spanien har en del likheter. Båda språken har varit inflytelserika under vissa tidsperioder men även förbisedda och t.o.m. tryckta under andra perioder. Den finska grundlagen och språklagstiftningen säkrar att svenskan i Finland har en officiell ställning och bruket av språket är möjligt på alla områden i livet. Den spanska konstitutionen erkänner inte katalanska som officiellt språk i Spanien, språket är officiellt endast i de autonoma regionerna där det talas. Kataloniens autonoma statut fastslår att katalanskan har en officiell status i regionen tillsammans med kastilianskan. Användningen av svenska i Finland och katalanska i Katalonien är ändå inte alltid problemfritt. Undersökningar visar att svenska går bra att använda t.ex. inom den grundläggande utbildningen men kan vara svårt att använda inom hälsovården. På liknande sätt kan användningen av katalanska vara problematiskt i vårdsituationer i Katalonien. För att säkerställa framtiden för språk som talas av en minoritet eller har status som minoritetsspråk krävs det aktiv språkplanering. Språken ska ses som något värdefullt, som är värt att satsa på och som förs vidare till följande generationer. Vikten av institutionellt stöd är då stor.