Syftet med detta lärdomsprov är att granska ifall fenomenet ”No-Go Zones”, som enligt medier förekommer i både Sverige och Danmark, förekommer i Finland. I Sverige använder myndigheterna termen utsatta områden och i Danmark använder myndigheterna termen ghetto. I båda länderna publiceras en rapport över dylika områden och en lista på krav områden skall uppfylla. Jag har i detta lärdomsprov valt två förorter i Finland, Kråkkärret i Åbo och Gårdsbacka i Helsingfors, och jämfört dessa med de svenska och danska klassificeringssystemen.

Lärdomsprovets metod är kvalitativ med hermeneutik som grund. Teorin baserar sig på myndighetsrapporter från Sverige och Danmark. Jag har också använt vetenskapliga undersökningar i bakgrundsfaktorer till hur dessa områden uppstått som bas för teorin. För att undersöka de två förorterna i Finland har jag använt vetenskapliga artiklar samt statistik och rapporter publicerade av Åbos och Helsingfors stadsledning och Statistikcentralen.

Resultatet visar att det svenska klassificeringssystemet är för otydligt för att kunna dra en konkret slutsats över om Kråkkärret och Gårdsbacka uppfyller de kraven. De uppfyller inte de danska kraven på ghetto. Resultatet visar att det finns några tecken i de två förorterna som tyder på att områden eventuellt kan utvecklas åt samma håll som i Sverige och Danmark. Dessa tecken är främst att områdena har en sämre socioekonomisk status än övriga stadsdelar samt att städernas bostadspolitik är liknande som den i Sverige och Danmark, d.v.s. att det finns ett stort antal hyresbostäder i områdena, och slutligen att invånarantalet med ett främmande språk som modersmål är högre än övriga stadsdelar.