Abstrakt Denna doktorsavhandling ger upphov till en frågeställning: är det möjligt för en artificiell entitet att skapa konst helt oberoende av människor? Som ett praktikbaserat konstnärligt forskningsprojekt styrs avhandlingen fem producerade konstverk som presenteras under undersökningen: Photosynthesis, Crank of Life, AiKU, Post-colonialism and Supervision.

En inledande inramning av historiska försök att skapa mekaniska konstnärer följs av en undersökning om utvecklingen av metoder för att replikera tankesystem. Hur kan resonemang representeras? Så snart denna utmaning är övervunnen kan en väg till en artificiell tänkande maskin se dagens ljus. Detta leder oss från utvecklingen av symbolisk logik, med början hos Leibniz, till arbetena av Charles Babbage och Ada Lovelace, och slutligen till uppkomsten av de första datorsystemen samt konceptualiseringen av Turingmaskinen. Den tar oss också till förslag på konst som tar avstånd från objektens materialitet mot en konceptuell ställning. Inom konceptillustrering, som också dök upp i början av 1900-talet blir hantverket mindre relevant än idén. Jag menar att sådana konstverk kan reduceras till instruktioner av typen "skicka en urinoar till en utställning", ett paradigm som senare skulle anammas och omsättas i praktiken av konceptualister som Sol Lewitt och Fluxus.

Inom datavetenskapen började man på 1950-talet att ta sig an uppgiften att bygga ett artificiellt sinne. Vid den tiden tar framväxande områden som cybernetik, systemteori och artificiell intelligens an denna utmaning. Emellertid uppstår det en grundläggande paradox: Kan en artificiell entitet verkligen agera självständigt om den är bunden till sina skapares regler? Liknande paradoxer uppstår inom olika områden, i synnerhet kan man fråga sig om matematiken är självständig, dvs. om den behöver ett externt, dogmatiskt axiom, eller om den kan härleda alla lösningar genom att använda regler som kan bevisa sig själva? Det är allmänt vedertaget att Kurt Gödel bevisade den första hypotesen och underminerade möjligheten att ett artificiellt skapat system kan utveckla autonomt handlande. Forskningen undersöker två teorier som möter detta dilemma, den senaste och mest pragmatiska, av Karl Frison, och den mer poetiska av Douglas Hofstadter. Uppgiften ligger klart bortom möjligheterna för detta projekt och förblir öppen. Det verkar osannolikt att en artificiell entitet kommer att visa fullständig autonom kreativitet inom en lång framtid, och i vilket fall som helst händer det verkligen inte nu. Därför vänder vi forskningen mot att förstå den poetik som en strävan mot autonom kreativitet kan ge upphov till. Den första konstnärliga delen presenteras sedan som en reflektion över denna potential. Fotosyntes är ett verk som drivs av solljus, utan batterilagring eller elektrisk tillförsel. Varje gång den träffas av solstrålar kommer den att rita en silhuett av ett träd på en svartvit skärm, vilket föreslår en mänskligt skapad typ av autonom konstnärlighet.

Sökandet efter självorganisering fortsätter med utvecklingen av vetenskaper inom autonomi och de konstnärliga uttrycken kring dem. Det centrala konceptet autopoiesis (av Maturana och Varela) beskriver biologiska system som definieras av sina gränser och sin förmåga till självunderhåll. En annan konstnärlig del, Crank of Life, implementerar John Conways Game of Life, en milstolpe inom komplexa simuleringssystem. Min version synliggör maskinens externa beroende mycket tydligt, eftersom den kräver att användaren vevar en dynamo för att producera energi för att köra simuleringen.

Jag hävdar att genombrotten inom artificiell intelligens under förra decenniets revolution drevs just av behovet att ge den förmågan att förstå världen visuellt och med den semantiska förmågan att tolka den. "Lösningen" på ImageNet-utmaningen kom att cementera de neurala nätverkens dominans som den föredragna vägen inom AI-forskning, eftersom projektet som lyckades känna igen bildkategorier med noggrannhet som liknar människors var kodat med denna teknologi. Som en aktning till ImageNets inflytande föreslår jag Supervision, en mekanisk kuratering av 12 864 digitala bilder som tillhör Finlands fotografiska museum, drivet av modellen.

År 2014 utlöste uppfinningen av Generative Adversarial Network (GAN) en explosion av generativ visuell AI. Den stora mängden av GANs med olika mål och syften, används för att introducera en nyckelidé i avhandlingen, the Autopoietic Agential Arrangement. Detta koncept bygger på verk av konstnärer som inkorporerar teknologi som en väsentlig del av verksamheten. Många av dessa verk består av system som genererar konstverk såsom bilder, text, ljud eller till och med framträdanden. Min tes är att den viktigaste kreativa aspekten av denna praxis inte är deras resultat (som jag kallar biprodukter) utan själva systemet (som jag kallar arrangemanget). Sökandet efter en poetics of autopoiesis kan sluta med argumentet att transcendensen hos dessa konstverk ligger just i deras potential för kreativ autonomi och självunderhåll.

Uppfinningen av text-till-bild-modeller utgjorde dock en djupgående inverkan på den kreativa autonomin och kulturen. Konstverket AIKU, en haiku-generator som hämtar inspiration från bilder på Wikipedia, representerar mitt perspektiv på generativ AI. Den breda användningen av dessa system har samhälleliga och miljömässiga konsekvenser: den konstnärliga delen Post-colonialism är en reflektion om partiskhet i generativa visuella neurala nätverk. Dessa modeller har problem med visuell partiskhet när det gäller smak och ställer utmaningar för själva konceptet med upphovsrätt och det konstnärliga hantverkets plats i samhället.

Ändå presenterar förhållandet mellan bild och skrivet ord nya möjligheter för autopoietiska arrangemang. Sådana processer öppnar nya utforskande vägar inom poetisk produktion. Hur effektivt kan modellerna syntetisera metaforer? Hur representeras polysemi i de neurala nätverkens latenta kreativa utrymme? Hur väl kan abstrakta begrepp översättas visuellt?

Sammanfattningsvis föreslår denna avhandling att det finns en utmaning att konstruera en autonom kreativ entitet för att navigera i det komplicerade landskapet av artificiell kreativitet. Även om projektet visar att fullständig autonomi inom konstnärlig kreativitet genom konstgjorda entiteter fortfarande är svår att beskriva, avslöjar det en mångfald av potentialer i den kombinerade praktiken av konst, teknologi i allmänhet och artificiell intelligens i synnerhet. Eftersom teknologin fortsätter att utvecklas lägger denna forskning grunden för en fortlöpande dialog om AI:s roll i konsten, kreativitetens natur och den fortsatta strävan efter poetiska artificiella autopoietiska system.