Denna studie hamnar inom området icke-verbal kommunikation. Eftersom nämnda område är väldigt omfattande har det skalats ner till att endast omfatta tystnad i denna studie. Hypotesen är att tystnad används som ett maktmedel i rättssalen, genom att den tolkas och manipuleras av de olika aktörer som befinner sig i salen. Dessa är domaren, advokaterna och vittnena samt den åtalade. Målet är att se hur denna teori fungerar i två amerikanska skönlitterära rättssalar. Analysen är baserad på två nutida romaner. Den första heter Presumed Innocent (1987) och är skriven av Scott Turow och den andra heter Rules of Evidence (1992) och den är skriven av Jay Brandon.

Som teoretisk bakgrund till denna studie används huvudsakligen William O’Barrs (1982) studie om hur tystnad tolkas i rättssalen samt Dennis Kurzons (1998) modell om hur man kan tolka om tystnad är medveten eller omedveten och att på så sätt få reda på vad tystnaden egentligen signalerar.

Slutsatsen av denna studie är att tystnad används av alla aktörer i rättssalen och att dess syfte är att vilseleda och manipulera. På basis av denna studie kan man konstatera att både domare och advokater är mycket medvetna om maktspelet i rättssalen och att dessa är flitiga användare av tystnad som ett maktmedel. Vittnena och de målsägande i dessa skönlitterära rättssalar är inte alltid medvetna om den makt de har när de väljer att inte yttra sig. Det visade sig att i de situationer som vittnen valde att inte yttra sig ofta blev till fördel för den åtalade.