Begreppet välbefinnande är ett komplex och mångfacetterat fenomen och är en abstrakt definition av människans livssituation eller existens. Barns välbefinnande ska beaktas från barnets perspektiv, och vuxna bör inkludera barns åsikter i olika beslutsfattande gällande dem. Barns välbefinnande kan anses vara utmanande att forska i eftersom barn både är på väg mot en framtid som vuxna, och är aktiva medborgare i nuet. Barns subjektiva välbefinnande är ett multidimensionellt fenomen och vid forskning om barns subjektiva välbefinnande rekommenderas flera indikatorer för att få en heltäckande uppfattning om välbefinnandet. Att identifiera vilka faktorer som inverkar på barns subjektiva välbefinnande och i vilka sammanhang, har en viktig roll inom forskning och i praktiken.

Syftet med magisteravhandlingen är att presentera hur barns subjektiva välbefinnande beskrivs i forskning samt undersöka vilka faktorer som inverkar på och förklarar variationen i barns upplevelser av trygghet i olika miljöer. De tillämpade forskningarna i magisteravhandlingens teoretiska del begränsas till omfattande och aktuella undersökningar för temat. Barns subjektiva välbefinnande fungerar som det övergripande temat i magisteravhandlingen och den empiriska delen fokuserar vidare på begreppet trygghetskänsla som en dimension av, och en operationalisering till, subjektivt välbefinnande.

Magisteravhandlingens frågeställningar undersöker hur fördelningen mellan barns upplevda trygghetskänsla ser ut i olika miljöer samt ifrågasätter om det finns ett samband mellan barns upplevda trygghetskänsla och faktorer som kön, ålder, boendeområde, minoritetsställning, upplevd ekonomisk situation, hushållssammansättning, skola, mobbning samt om barnet har en eller flera nära vuxen- eller vänskapsrelationer.

I avhandlingens empiriska del görs kvantitativa analyser av enkäten Barnets Röst från år 2021 som är ett färdigt insamlat material av Rädda Barnen. Analysernas resultat visar att barn i åldern 12 till 17 år i genomsnitt känner sig trygga i olika miljöer. Minst trygga känner barn sig i kollektivtrafiken och i offentliga utrymmen. Barn som upplever att de minst tillhör en minoritet på grund av sin sexuella läggning, upplever ekonomisk stress och upplever att de blir mobbade känner sig mer otrygga i olika miljöer. Om barnen tillhör en kärnfamilj eller har en eller flera nära vuxen- eller vänskapsrelationer inverkar det positivt på trygghetskänslan.