Hongkong och Singapore har som forna brittiska kolonier mycket gemensamt. De grundades som frihamnar i bortre Asien och fyllde viktiga ekonomiska och politiska funktioner för det brittiska imperiet. De styrdes på liknande vis, bestod till största delen av framför allt kinesiska immigranter och kunde av dessa och flera andra orsaker ha förväntats utvecklas på liknande vis. Ändå skiljer de sig tydligt åt i dag, främst gällande sådana drag som deras europeiska kolonisatörer med större eller mindre framgång försökte införa. Hit hör framför allt olika aspekter av renlighet och ordning. Man kan med fog hävda att dagens Singapore är mer europeiskt än Hongkong.

Den här avhandlingen presenterar ett ramverk för europeiskhet baserat på dikotomin apolloniskt-dionysiskt, så som den lagts fram av Friedrich Nietzsche och vidareutvecklats av Camille Paglia. Grundtanken är att de åtgärder som de brittiska kolonisatörerna vidtog i de två kolonierna var typiskt europeiska, och skillnaderna i utfallet står att finna i externa faktorer. För att reda ut vilka dessa kan vara analyseras de tal som koloniernas guvernörer höll inför Legislative Council under en femårsperiod på 1880-talet. Likheter och skillnader noteras och orsakerna till utfallet diskuteras.

De åtgärder som de brittiska administratörerna vidtog kan delas in i sex områden som uppvisar stora likheter mellan Hongkong och Singapore och tre där tydliga skillnader går att påvisa. Till de gemensamma dragen hör insatser för att begränsa den kinesiska befolkningens inflytande, insatser för sanitet, boende och hälsa, ett märkbart ömmande för kvinnor och barn, betydelsen av fyllnadsmark, vikten av offentliga byggnader samt betoningen av en ordnad administration. På tre områden skiljer sig administratörernas åtgärder åt, nämligen gällande hur de administrativa sidorna av markägande löstes, metoderna för att bekämpa brott och straffa brottslingar samt skillnaderna i hur opiumfarmerna drevs.

Det framgår tydligt att den apolloniska optimismen och förmågan till abstraktion spelade en viktig roll i den brittiska koloniala administrationen i Hongkong och Singapore på 1880-talet. Den bakomliggande faktorn var skräcken för det dionysiska naturtillståndet, något som drev fram den nitiska ordning och hosofobiska samhällssyn som utgjorde idealbilden för koloniernas europeiska styresmän. Kampen mot det dionysiska var ofta tragisk, i den meningen att idealtillståndet inte var uppnåeligt. De skillnader i utfall mellan kolonierna som hittas i analysen av det empiriska materialet går framför allt att förklara med olikheter i befolkningsstrukturen, då Hongkong bestod av en överväldigande stor och relativt homogen kinesisk majoritet medan Singapore bestod av flera stora folkgrupper varav den kinesiska visserligen var störst men också splittrad i flera etniska grupperingar.