Syftet med denna avhandling var att studera instrument- och sånglärarnas beskrivningar av den yrkesmässiga vägledningspraktiken som sker i samband med undervisningen vid musikinstitut. Genom denna studie var målsättningen att besvara de två forskningsfrågorna om vilka förutsättningar och hinder för sin vägledningspraktik som lärarna identifierar i den vägledningspraktik som leder till musikeryrket, samt vilken betydelse lärarna ger relateranden i den vägledningspraktik som leder till musikeryrket.

Syftet och frågeställningarna har sin utgångspunkt i teorin om praktikarkitekturer, som skapats av Kemmis med kollegor. Datainsamlingen skedde genom kvalitativa intervjuer. Som respondenter fungerade sex instrument- eller sånglärare verksamma vid musikinstitut i Svenskfinland. De olika förutsättningarna och hindren för praktiken i så gott som alla typer av arrangemang var sådana som kunde härledas från läraren själv, lärarens elev eller vägledningspraktikens omgivningar. Lärarens erfarenhet och syn på sin yrkesroll, elevens förmågor och vilja att lära, samt musikinstitutens resurser och lärarnas kontakter till utomstående lärare och läroanstalter är typiska arrangemang i yrkesvägledningspraktiken. I den vägledningspraktik som leder till ett musikeryrke gav lärarna praktikens relateranden en stor betydelse.

Den här avhandlingen lyfter upp yrkesvägledningspraktiken som en ibland förbisedd del av undervisningen vid musikinstitut. Avhandlingen bidrar också till att minska den konstaterade bristen på forskning inom musikpedagogik.