Syftet med denna avhandling är att redogöra för Fredrik Östring och hans roll i pietisträttegångarna under skiftet mellan 1830- och 1840-talet. Jag undersöker hans roll genom att besvara tre frågor. Den första är varför Östring blev dragen inför rätta. Den andra är vari Östrings motståndares anklagelser bestod, och hur de argumenterade för dessa anklagelser. Den tredje frågan är hur Östrings understödjare försvarade honom från anklagelserna.

Undersökningen visar att det förekom mötesverksamhet utöver gudstjänsten inom den tidiga 1800-talsväckelsen i Österbotten, och att prästen Fredrik Östring anslöt sig till samma väckelse ungefär år 1836. Östring började ordna möten utöver gudstjänsten, och år 1838 ledde detta till konflikt med kyrkoherden i Nykarleby, och rättegångarna inleddes. Enligt konventikelplakatet, en kunglig förordning från 1726, var det förbjudet att ordna andliga sammankomster utöver gudstjänsten. En bidragande orsak till att Östring drogs inför rätta var att det under åren 1838 till 1843 uppstod en våg av rättegångar mot pietistiska präster. Rättegångarna mot Östring var en del av denna våg, och den hade sin bakgrund i en spänning i den finländska byråkratin. Östrings motståndare i Nykarleby kunde dra honom till rätta för brott mot konventikelplakatet, men det var oklart om förbudet att ordna andliga möten även gällde präster. Fick präster ordna andliga sammankomster eller inte? Diskussionen i rättegångarna kretsar långt kring vilken av dessa två tolkningar av konventikelplakatet som var den rätta. En annan kategori av återkommande argument är sådana som anknyter till kyrkolagsförslaget från år 1825, där konventiklarna kritiseras bland annat för att de orsakar splittring i familjerna, åsidosättande av arbete och ett försämrande av sedligheten.