Avhandlingen ämnar kritiskt granska den nuvarande lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (563/2002, translagen) i Finland. Fokusen ligger främst vid steriliseringskravet som ett villkor för ny (juridisk) könstillhörighet. Kravet granskas å ena sidan i förhållande till självbestämmanderätten, skyddet för privatlivet, diskrimineringsförbudet och förbudet mot tortyr och å andra sidan i förhållande till den så kallade tolkningsmarginalsdoktrinen. Grunden för förhållandet mellan translagen, de nämnda människorättsliga bestämmelserna samt tolkningsmarginalsdoktrinen finns i det som stadgas i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) samt i Europeiska människorättsdomstolens praxis (Europadomstolen). Uppsatsen presenterar den nuvarande translagstiftningen, dess bakgrund, de problematiska delarna samt de rekommenderade ändringarna. De centrala internationella bestämmelserna identifieras och analyseras därefter i relation till translagen. Slutligen analyseras den till Europadomstolen utmärkande tolkningsmarginalsdoktrinen som binder ihop både translagen och substansen i de relevanta artiklarna i EKMR. Avhandlingen konstaterar att diskussionen kring translagen de facto kan tillämpas både i förhållande till förbudet mot tortyr, diskrimineringsförbudet, självbestämmanderätten och skyddet för privatliv. Påtvingad sterilisering kränker både privatlivet och den fysiska integriteten och kan även anses diskriminerande. Frågan om huruvida steriliseringsvillkoret kan utgöra förnedrande behandling (dvs. tortyr) saknar avgörande praxis och blir en aning dubiöst- Enligt observationerna i denna avhandling hör könsidentiteten till en av de mest intima delarna av en människas privatliv och därtill anses diskriminering på basis av kön särskilt nedsättande. Också tolkningsmarginalen i dylika fall konstateras vara snäv, oberoende av avsaknaden av konsensus bland de europeiska staterna eller frågans etiskt laddade karaktär. Därmed krävs ytterst vägande skäl för avvikelse av skyddet för privatliv eller rättfärdigande av särbehandling. Finland har inte visat hållbara motiv för att kunna åberopa någon avvikelseklausul i förhållande till skyddet för privatliv eller diskrimineringsförbudet. Steriliseringskravet konstateras därmed vara varken grundat, proportionerligt eller nödvändigt och således i strid med artiklarna 8 och 14 i EKMR. Fortsättningsvis finns det dock lite praxis om och resonemang kring diskriminering på basis av könsidentitet i och med att fallen ofta granskas och brott fastställs utgående från substansartiklar.