Undersökningen lyfter fram understödjarnas betydelse för ett kyrkligt missionsarbete genom att påvisa hur man på gräsrotsnivå verkade för missionen inom Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland (SLEF) under åren 1963–2000.

Då SLEF inledde missionsarbete i Kenya år 1963 upplevde understödjarkåren ett påtagligt uppsving. Det nya missionsfältet blev en viktig identitetsskapande faktor. Understödjarkåren var väl insatt i teologiska frågor och prioriterade det kristna budskapet i all verksamhet. Den var lokalt rotad i hela Svenskfinland. Särskilt viktiga var ett stort antal lokala ledare som höll igång understödsverksamheten, där tiotals syföreningar, hundratals juniorer och ett tusental deltagare i ett årligt missionsläger i Jeppo gjorde betydande insatser. Ett nytt inslag var en gruppresa till Kenya år 1967, något som på den tiden var en ovanlig företeelse.

I december 1969 blev SLEF en av Evangelisk-lutherska kyrkans missionsorganisationer. Kyrkans missionsarbete utvecklades genom det så kallade församlingsavtalssystemet, där församlingar adopterade utsända missionärer och stödde dem ekonomiskt. Detta gav SLEF muskler att sända ut fler missionärer till Kenya och bygga ännu en missionsstation. SLEF:s egen understödsverksamhet fortsatte med juniorgrupper, syföreningar, missionsläger och gruppresor. Från 1970-talet började missionslägren ambulera i österbottniska församlingar och gruppresorna till Kenya blev regelbundna. Det gemensamma målet för understödet från SLEF och från församlingarna var att främja missionsarbetet och "utbreda evangelium". En röd tråd under hela den undersökta tidsperioden var försöken att säkra återväxten i understödjarkåren. Detta kulminerade på 1990-talet i de så kallade "Safari-resorna" för ungdomar till Afrika.