Arvid Sanmark var en bankir från Helsingfors. Efter att ha köpt herrgården hade Sanmark som avsikt att börja bedriva jordbruk i Håkansböle. Tanken var att flytten ut till landsbygden skulle göra gott för hans dåliga hälsa. Tavlan på bilden föreställer Arvids far Carl Gustaf Sanmark som ung man. Carl Gustaf Sanmark adlades år 1896. Han var en framgångsrik industriföretagare och hade förtjänat en ansenlig förmögenhet som möjliggjorde att hans son Arvid kunde leva ett ekonomiskt bekymmerslöst liv. Ätten Sanmarks vapen består av ett kugghjulsmotiv som symbol för industrin.

Lilli och Arvid Sanmark beställde en renoveringsplan för sin nyinköpta herrgård av Armas Lindgren som var en ung och framgångsrik arkitekt på den tiden. Beslutet var ändå att riva huvudbyggnaden som tidigare låg på samma plats och bygga en helt ny herrgårdsbyggnad. Byggnaden som ritades av Lindgren representerade senjugendstil och blev färdig år 1908. Byggnaden var i över flera års tid hem och fritidsbostad för Sanmarks ättlingar.

Principen för Armas Lindgrens planeringsarbete var att planera utöver byggnadernas arkitektur också hela inredningen. Inredningens färgsättning i kombination med tapeterna, lamporna, möblerna och kakelugnarna bildade ett helt konstverk. Idén med en harmonisk helhet var att försköna allt och åstadkomma en angenäm miljö att vistas och bo i.

Vardagen på herrgården bestod av sysslor som hör till en stor lantgård. De dagliga arbetena leddes av en förvaltare dvs. inspektor som anställts för just den uppgiften. På morgonen delades uppgifter ut till drängarna och dagsverkesarbetarna som sedan gick ut på herrgårdens marker för att utföra dem. På gården fanns åkrar att odla, mjölkboskap att sköta och också ett hönshus att se till. Gården ägde mycket skog och också en såg som gav inkomster från trävirke. Senare grundade man stora handelsträdgårdar. Värdfolket umgicks på fritiden med sina bekanta som bodde i närområdet.

Regionens första telefon hade införskaffats till Håkansböle gård redan år 1899. Arvid Sanmark beställde också en telefonlinjeinstallation till den nya huvudbyggnaden som han låtit bygga. Telefonen placerades då i kontorsrummet som låg bredvid entréhallen. En telefonräkning från år 1908 har bevarats på gården, räkningen gäller för årets tre första månader. Antalet samtal som ringts under den tiden var 22. Räkningen var på 3 mark och 65 penni.

Ursprungligen uppvärmdes herrgårdsbyggnaden med ved. Nästan varje rum hade en kakelugn med unikt utseende som arkitekten planerat enkom för rummet i fråga. Kakelugnen på bilden är från herrgårdens skolrum. Speciellt för denna kakelugn är att det ovanför ugnens eldstad finns en lucka av mässing, där skolelevernas mat kunde hållas varm. I början av 1900-talet fick familjens barn hemundervisning. Syskonen växte upp med en hemlärarinna dvs. en guvernant, barnskötare och pigor.

På herrgårdens marker fanns det utrymme för olika lekar och spel. På somrarna tillbringade barnen mycket av sin tid utomhus och spelade krocket, badminton eller lekte kurragömma. Det var också roligt att besöka och leka med barnen från Nissbacka gård som låg i närheten. Till barnens glädje hade gården en egen åsna som kunde dra barnen i en liten kärra. På vintern fanns det också mycket att göra på herrgårdens marker och barnen kunde t.ex. åka kälke i backarna. I trädgården fanns det också en egen tennisbana där särskilt de vuxna spelade tennis.

Samtidigt som arkitekt Lindgren planerade en ny herrgårdsbyggnad för familjen Sanmark, planerade han också en lekstuga för familjens barn. En sparad räkning från en måleriaffär daterad 1912 visar att målningen av lekstugan kostade 4 mark. I lekstugan ingår också möbler som passar in i herrgårdsstilen. Familjens barn lekte t.ex. butik och konditori i lekstugan. De satte upp en liten flagga på lekstugans tak då butiken var öppen. Barnen bjöd ut olika läckerheter till herrgårdens anställda, bland annat deras egenskapade bakelse som bestod av två pepparkakor med en liten smörklick emellan. Den lilla lekstugan som kallades Lillböle finns fortfarande på herrgårdens gårdsplan.

På bilden syns familjens yngsta barn, lillebror Per Kasten som åttaåring med sin cykel av märket Humber. Cykeln finns fortfarande kvar på gården. Familjens far Arvid dog det år denna bild togs, på årets första dag, och han hann inte se när den herrgård som han lät bygga, stod färdig. Änkan Lilli och de fyra barnen fortsatte att bo kvar på herrgården. Det vardagliga arbetet på herrgården måste fortsätta: åkerarbetena, boskapsskötseln och arbetarnas löner måste tas hand om. Familjen fick hjälp av inspektorn och hans fru som bodde på herrgårdens gårdsområde. Som vuxen var Per Kasten den som kom att ta över gården.

I herrgårdens stora huvudbyggnad arbetade åtta kvinnor som hörde till tjänstefolket. I det stora huset fanns det många arbetsuppgifter att sköta: matlagning och annat köksarbete, städning, bäddning och hantering av nattkärl, eldning i kakelugnarna och användning av oljelampor samt vård av barnen. Tjänstefolket hade egna bostadsrum i övre våningen dit de gick via den så kallade kökstrappan. Den andra personen till höger på bilden kallades för Fina, Adolfina Mattson. Hon var familjens långvariga barnskötare. Herrgårdens arbetare togs hand om också när de blev äldre. Fina bodde kvar på herrgården efter sin pensionering och ända fram till sin död.

Många av den tidens förnyelser upplevdes och infördes först vid herrgårdarna. Herrgårdens värdinna köpte en bil redan år 1914, vilket ännu var ovanligt i Finland på den tiden. Bilen var av märket Fiat. Enligt nutida penningvärde skulle bilens värde ha varit omkring 100 000 dollar, dvs. över 90 000 euro. I tillägg till själva automobilen måste också en utbildad chaufför anställas, eftersom det var lika ovanligt med körkunskaper som med bilar på den tiden. Trots att en bil införskaffades rörde sig familjen ännu huvudsakligen med häst och kärra. Vägarna var i dåligt skick och det var svårt att få tag på bensin. Fyra år efter att den här bilden togs, dog familjens mor Lilli år 1918. Hon hann precis se och uppleva inbördeskrigets slut och sin son Carls hemkomst. De fyra syskonen ärvde herrgården och herrgårdens markinnehav. Inspektor Malmgren fortsatte att ta hand om arbetet på gården.

Beate-Sophie var Arvids och Lillis yngsta dotter. Hon flyttade från sitt barndomshem år 1920 då hon gifte sig med en tysk officer. På deras bröllop träffade en annan syster, Emelie, sin blivande make, en tysk överste. Båda systrarna flyttade som vuxna till Tyskland. Deras bror Carl var inte intresserad av jordbruk eller att ta hand om gården, han blev historiker. Han flyttade till Helsingfors centrum som vuxen.

Åkerarbetena utfördes ännu länge med häst, även om en traktor införskaffades till gården redan år 1923. En traktor med järnhjul var ändå så tung att det i vått väder gick bättre att utföra arbetet med häst och lättare arbetsredskap. Håkansböle gård var en av de första i Finland som införskaffade en skördetröska år 1951. Man hade otur med skördetröskan som beställdes från Förenta staterna, eftersom den föll i hamnbassängen då fraktfartyget lastades av. Per Kasten var tvungen att beställa en ny skördetröska i stället för den som blev förstörd. Till slut när den nya skördetröskan anlände samlades det mycket folk från trakten för att se när den nya skördetröskan togs i bruk. Under hösten 1952 hade det dock regnat mycket och skördetröskan sjönk ner i den leriga åkern och var inte till någon nytta.

Livet på herrgården var i hög grad självförsörjande. Herrgården var en stor arbetsgivare i området. Det framgår av herrgårdens arkiv och bokföring att ett tiotals människor arbetade i olika yrken på gården: en inspektor, en fogde, en trädgårdsmästare, en koskötare, en hästförare, en bilchaufför, en smed, stall- och ladugårdsdrängar, pigor, husor, en skräddare och en skogsvaktare. Flera av dem bodde i närområdet eller i husen för de anställda som byggts på herrgårdens marker.

Per Kasten som tagit över gården gifte sig år 1932 med Astrid Lennartsdotter Belfrage från Stockholm. Astrid hade levt societetsliv i Stockholm och hade inte bott på landsbygden tidigare. Hon var därför tvungen att studera på Martaskolan för lära sig viktiga färdigheter som behövdes i hushållningen. Det unga paret ville modernisera inredningen i den redan 25 år gamla herrgården i jugendstil. De anställde en arkitektbyrå för att modernisera herrgårdens inredning och göra den ljusare och nymodigare. En ny generation föddes i herrgården då Per Kasten och Astrid fick fyra barn. Babyn på bilden är deras första barn som fick namnet Arvid efter sin farfar.

Arvid fick tre systrar: Gunilla föddes år 1933, Marie-Louise 1942 och Christina 1944. Syskonen har berättat i intervjuer för stadsmuseet om sitt liv i Håkansböle: de minns de varma somrarna i herrgårdsparken, kräftskivorna, kökerskans nybakade varma bullar och inspektorsdottern Agdas varma omvårdnad. Att följa jordbruksarbetet som hörde till vardagen på herrgården, gårdens djur och att delta i de dagliga sysslorna var en del av barnens tillvaro och lekar. Men andra världskriget bröt av den trygga barndomen. Området utsattes för svåra bombningar, bomberna som föll på de närliggande åkrarna skakade hela herrgården. Astrid och barnen flyttade undan kriget till Stockholm där även hennes mor bodde. De stannade kvar där under vintermånaderna efter kriget och barnen gick i skola där. De tillbringade sommarloven och andra lov i Håkansböle.

Gården hade en egen handelsplats på salutorget i Helsingfors. Viktiga produkter var smör, ost, potatis och grönsaker. I herrgårdens växthus odlades också till exempel nejlikor och tomat för försäljning. Per Kastens dotter Gunilla minns att torglivet var trevligt även om det var hårt arbete ibland. De var tvungna att åka till torget tidigt på morgonen för att hinna sätta fram produkterna som skulle säljas innan de första kunderna anlände. Barnen som hade svenska som modersmål lärde sig att tala ”torgfinska” i försäljningsarbetet, till exempel att sälja blommor ”kolme kimppua satasella”, tre buketter för en hundring.

Det stora herrgårdsområdet bestående av en park, bodar, en ladugård, ett hönshus, stall och växthus, och många gårdsanställda utöver den egna familjen, har varit en intressant och trivsam livsmiljö. I herrgården finns också en stor vindsvåning. Flickorna på bilden har grävt fram kläder från 1800-talet ur kistorna på vinden och klätt upp sig till fina fruar.

Som vuxna bodde syskonen i Sverige och hade herrgården som sin semestervilla fram till mitten av 1990-talet. Gården såldes till Vanda stad år 2005. Sedan dess har Vanda stadsmuseum tagit hand om samlingen som hör till herrgården. I samlingen ingår möbler, textilier, kärl, verktyg, fotografier och arkivmaterial, sammanlagt omkring 15 000 föremål.