Kaikki aineistot
Lisää
Deception detection is literally a matter of life and death in many scenarios in intelligence gathering and criminal investigations. While scientific knowledge on techniques to differentiate between truthful accounts and lies evolve, practical constraints limit the effectiveness of training in these techniques, and therefore hinder their implementations. In the present study, we developed an interactive software with computer-generated avatars driven by empirically based algorithms of suspect behavior to develop a tool for practitioners to practice interview techniques in simulated interviews. We recruited 40 participants and gave half of them training in the Strategic Use of Evidence (SUE) technique including the Evidence Framing Matrix (EFM). All participants interrogated an avatar in a fictional terrorism case. Half of the avatars were innocent and truth-telling and half of them were guilty and lying. Participants who received training were better able to detect avatars that were telling the truth, but not lying avatars. Participants who did not receive training labelled all avatars without exception to be liars. In this pilot study, the avatars only had limited response options in some areas the participants asked questions about, which many of them found suspicious. Use of avatar interview technique training seems promising, but the avatars need to be developed further to include a wider pool of answer possibilities. Also, scenarios with varying levels of difficulty need to be developed.
Reproduktiva beteenden och sexuella strategier antas vara adaptiva responser på omgivningen och däribland faktorer i uppväxtmiljön, så som nivån av föräldrarnas närvaro och engagemang. På individnivå är genomslagskraften hos en sexuell strategi starkt bundet till partnervärdet. Den föreliggande studien utgick från antagandet att ett adaptivt värde av att föräldrar investerar mycket i sina barn är att maximera barnens partnervärde. Syftet med studien var att undersöka om det finns ett samband mellan föräldrainvestering och partnervärde. I studien deltog vuxna män och kvinnor (N = 1244). Deltagarna svarade på ett frågeformulär med frågor relaterade till både mammans och pappans investering samt till det självupplevda partnervärdet. Resultaten visade att det finns en association mellan föräldrainvestering och partnervärde, så att ju mera föräldrar investerar i sitt barn, desto högre partnervärde har barnet i vuxen ålder. Mammans investering var mera central än pappans med avseende på dess effekt på partnervärdet. Dessutom korrelerade nivån av mammans och pappans investering strakt med varandra och effekten av pappans investering medierades av mammans investering. Resultaten stöder antagandet att föräldrar investerar i sina barn i syftet att öka deras partnervärde och på så vis öka föräldrarnas inkluderande biologiska duglighet.
Recent studies have indicated executive functioning (EF) to be one of the parental variables that shape caregiving behavior. Besides being directly associated with caregiving, EF has joint effects with other parenting determinants on caregiving behavior. As this novel research field is still emerging, further studies on the influence of parental EF on caregiving in varied populations are called for. This is especially relevant during early childhood, when psychosocial factors can have profound effects on child development over the long term. In the present thesis, the interrelationships between maternal EF, psychological risk factors (psychological distress, alexithymic traits) and caregiving behavior were explored in Finnish general population mothers of toddlers. As regards caregiving behavior, the present focus was at the degree of parental emotional availability (EA), a key aspect in child development and well-being. The thesis sub studies employed overlapping samples of participants from the FinnBrain Birth Cohort. The main data was collected at 2.5 years after delivery. Study I (N = 233) examined the latent structure of five Cogstate EF/learning tasks, and evaluated the suitability of a sum score based on these tasks to assess EF/learning among healthy adults. First-round results for tasks with multiple test rounds were interpreted to tap more onto EF, while summative scores were thought to tap more onto learning. An important outcome of this study was a new Cogstate EF/learning composite score including first-round results, that was then employed in Study II-IV. Study II (N = 150) explored whether psychological distress domains that are prevalent during early parenthood (depression, anxiety, insomnia, poor couple relationship adjustment) were associated with maternal EF. While subclinical symptoms and single clinically elevated distress domains were not significantly associated with EF, a higher number of simultaneously clinically elevated distress domains was associated with lower EF. Study III (N = 137) examined the association between maternal EF and the degree of emotional availability (EA) in maternal caregiving behavior, while accounting for maternal psychological distress levels. Higher EF had a weak but significant association with more emotionally available caregiving. Psychological distress levels did not significantly moderate the association. Study IV (N = 119) examined the association between maternal alexithymic traits and EA, while accounting for maternal EF. Higher levels of alexithymic traits were associated with poorer caregiving quality. This association was moderated by maternal EF, so that higher EF seemed to buffer against the effect of alexithymic traits on caregiving behavior. The thesis results have several implications for both parenting research and parenting interventions. As general population mothers’ EF capacity appears to both directly influence the ability to be emotionally available for toddlers, and to moderate how risk factors like alexithymic traits impact caregiving behavior, it is recommendable to consider the influence of maternal EF when assessing parental caregiving resources. Alongside socioemotional assessments, EF assessments could facilitate the formulation of optimally supportive parenting interventions. Furthermore, interventions supporting parental EF in the context of caregiving behavior could facilitate the capacity to be emotionally available in caregiving situations. As lower levels of maternal psychological distress were neither significantly associated with EF nor significantly moderated the EF/EA association, general population mothers of toddlers (amongst whom these lower levels are commonplace) do not seem to run any greater risk for EF-related problems during caregiving situations. However, as a higher number of concurrent clinically elevated distress domains were linked to lower EF even among general population mothers, and as the effect of EF on EA has previously been reported to be significantly stronger among mothers experiencing notably higher psychological distress levels than those in the present study group, the influence of maternal EF on EA could be especially relevant acknowledge among severely distressed mothers. If psychological distress depletes maternal EF capacity, then interventions that relieve these symptoms are also likely to allow for recovered EF, enabling mothers to make optimal use of their EF capacity in caregiving situations. Further parental EF research is called for to confirm and extend these findings, by e.g. exploring the role of parental EF during different child developmental phases, among fathers, and in varying populations.Under det senaste årtiondet har studier indikerat att exekutiva funktioner (EF) är en av de föräldraskapsvariabler som formar föräldrars omvårdnad av sina barn. Förutom att ha ett direkt samband med omvårdnadsbeteenden, formar EF även omvårdnadsförmågan genom interaktionseffekter med andra föräldraskapsvariabler. Då detta nya forskningsområde fortfarande håller på att ta form, behövs vidare studier som kartlägger hur föräldrars EF influerar omvårdnadsbeteenden inom olika populationer. Det här är speciellt viktigt att utreda under den tidiga barndomen, då psykosociala faktorer kan ha en omfattande, långsiktig inverkan på barns utveckling. I denna avhandling undersöktes bland småbarnsmödrar från den allmänna finländska befolkningen sambanden mellan mödrarnas EF, psykologiska riskfaktorer (psykologisk belastning, alexitymiska drag), och omvårdnadsbeteenden. Mer specifikt låg fokus på graden av emotionell tillgänglighet i mödrarnas omvårdnadsbeteenden, vilket centralt inverkar på barns utveckling och välmående. Avhandlingens delstudier inkluderade överlappande deltagarsampel från FinnBrain födelsekohorten. Det huvudsakliga datat samlades in 2,5 år efter barnens födelse. I studie I (N = 233) undersöktes fem Cogstate EF/inlärningsuppgifters latenta struktur. Vidare utvärderades hur väl en summavariabel baserad på de här fem uppgifterna lämpar sig för att mäta EF/inlärning bland friska vuxna. För uppgifter med flera testomgångar ansågs den första testrundan vara bäst lämpad för att mäta EF, medan summavariablerna ansågs bättre lämpade för att mäta inlärning. Ett centralt resultat i denna studie var en ny Cogstate EF/inlärningssumma, som därpå användes i studie II-IV. I studie II (N = 150) undersöktes om olika psykologiska belastningsdomäner som är prevalenta under tidigt föräldraskap (depression, ångest, sömnstörningar, låg parförhållandeharmoni) var relaterade med mödrars EF. Subkliniska symptomnivåer samt kliniskt förhöjda symptomnivåer inom enstaka belastningsdomäner var inte signifikant relaterade med EF, men ett högre antal samtidigt kliniskt förhöjda belastningsdomäner var relaterat till lägre EF. I studie III (N = 137) undersöktes sambandet mellan mödrars EF och graden av emotionell tillgänglighet i mödrarnas omvårdnadsbeteende, så att även mödrarnas psykologiska belastningsnivåer beaktades i analyserna. Högre EF hade ett svagt men signifikant samband med mer emotionellt tillgänglig omvårdnad. Psykologiska belastningsnivåer hade inte en signifikant modereringseffekt på det här sambandet. I studie IV (N = 119) undersöktes sambandet mellan mödrars alexitymiska drag och graden av emotionell tillgänglighet i omvårdnadsbeteendet, så att även mödrarnas EF beaktades i analyserna. Högre nivåer av alexitymiska drag var relaterade till mindre emotionellt tillgänglig omvårdnad. Mödrarnas EF modererade det här sambandet, så att högre EF verkade dämpa inverkan av alexitymiska drag på omvårdnadsbeteendet. Avhandlingens resultat omfattar flera aspekter som är värdefulla att uppmärksamma inom föräldraskapsforskning och föräldraskapsstödjande interventioner. Då mödrars EF verkar ha både en direkt effekt på förmågan till emotionellt tillgänglig omvårdnad av småbarn, samt moderera hur riskfaktorer som alexitymiska drag inverkar på omvårdnadsbeteendet, är det vid bedömningar av föräldraskapsresurser tillrådligt att observera inverkan av föräldrars EF. Vid sidan av socioemotionella bedömningar kunde bedömningar av EF främja utformningen av optimalt stödjande föräldraskapsinterventioner. Vidare kunde interventioner som stödjer föräldrars EF i omvårdnadssituationer befrämja föräldrars förmåga till emotionellt tillgänglig omvårdnad. Då lägre nivåer av psykologisk belastning varken var signifikant relaterade till EF, eller på en signifikant nivå modererade sambandet mellan EF och emotionellt tillgänglig omvårdnad, verkar småbarnsmödrar som upplever lägre nivåer av psykologisk belastning (vilket är vanligt förekommande bland den allmänna befolkningen) inte befinna sig i riskzonen för utmaningar relaterade till EF i omvårdnadssituationer. Eftersom ett högre antal kliniskt förhöjda belastningsdomäner var relaterat till lägre EF till och med bland mödrar från den allmänna befolkningen, och då EF tidigare har rapporterats ha en klart starkare effekt på förmågan till emotionellt tillgänglig omvårdnad bland mödrar som upplever betydligt högre psykologisk belastning än mödrarna i denna studie, verkar det vara speciellt angeläget att beakta effekten av föräldrars EF på emotionell tillgänglighet bland avsevärt belastade mödrar. Om psykologisk belastning försvagar EF, skulle stödåtgärder som lindrar denna belastning sannolikt också möjliggöra återhämtade EF, vilket skulle stödja optimal användning av EF vid småbarnsvård. Vidare forskning kring föräldrars EF behövs för att bekräfta och utveckla dessa resultat, genom att t.ex. undersöka vikten av föräldrars EF under olika faser av barns utveckling, bland fäder, och i olika populationer.
Aging is associated with an increased risk for developing vascular pathology in cerebral white matter (WM). These brain changes can have a variety of cognitive repercussions, ranging from insignificant to mild cognitive impairment to dementia. Concomitant WM pathology is also frequently found in patients with mild cognitive impairment (MCI) and Alzheimer’s disease (AD). Previous research generally supports the notion that WM pathology and AD-related pathology would have a cumulative impairing effect on cognition, but relatively few studies have focused on studying these effects. Thus, the aim of this thesis was to investigate the effects of WM pathology on cognitive function in cognitively healthy older adults and patients with MCI or AD. Study I investigated the effects of WM pathology on general cognitive functioning as measured by the CERAD-NB and utilized visual ratings of magnetic resonance imaging (MRI) data. Here, AD patients with severe frontal WM pathology had markedly lower performances than AD patients with milder pathology. Study II utilized the same sample as Study I but expanded the scope of analysis to include four specific cognitive domains. Frontal WM pathology was associated with lower cognitive performance in processing speed and visual memory, and parieto-occipital WM pathology solely with processing speed, in all groups. Furthermore, notably slower processing speed performance was seen in AD patients with moderate or severe left frontal WM pathology than in AD patients with less cerebrovascular pathology in that region. Study III included the same four cognitive domains as Study II but utilized quantitative volumetric measurements of WM pathology. A portion of the sample used in Study II had to be excluded due to inadequate MRI resolution, which resulted in combining the MCI and AD groups into a single patient group. Overall, temporal and parieto-occital WM pathology were associated with lower processing speed, and parieto-occipital WM pathology with lower verbal memory. Furthermore, a group-specific effect was seen in the follow-up analyses: Here WM pathology in the left temporal lobe was associated with lower processing speed only in MCI or AD patients. Study IV utilized the same sample and image analysis methods as Study III but focused solely on verbal fluency. Here, WM pathology in bilateral frontal, bilateral parieto-occipital and right temporal areas was associated with semantic fluency in right-handed participants. However, no cumulative effects on verbal fluency impairment were seen specifically in patients with MCI or AD. The results of this thesis support the notion that WM pathology and AD-related pathologies can have cumulative effects on cognition. More specifically, AD patients who have major levels of WM pathology especially in frontal cerebral areas are likely to exhibit more cognitive impairments when compared to patients with milder levels of WM pathology. Impairments may show up as slowed information processing speed and lowered general cognitive functioning, which can be detected with general-level cognitive measures such as the Total Score of the CERAD-NB. As previous studies have shown that the prevalence of WM pathology can be lowered by minimizing modifiable risk factors and fostering physical and cognitive activity, the pre-emptive targeting of these factors is likely to yield long-term benefits in maintaining cognition in MCI and AD. ---------- Åldrande har förknippats med en ökad risk för att utveckla vaskulär patologi i hjärnans vita vävnad. De funktionella konsekvenserna av dessa vaskulära förändringar kan variera från nästan inga konsekvenser alls till lindrig kognitiv störning eller till och med demens. Hos patienter med mild kognitiv svikt (MKS) och Alzeimers sjukdom (AS) förekommer ofta samtidig vitvävnadspatologi med annan för dessa tillstånd typisk hjärnpatologi. Tidigare forskning stöder generellt uppfattningen att vitvävnadspatologi och AS-relaterad patologi skulle ha en kumulativ försämrad effekt på kognitionen, men relativt få studier har fokuserat på att studera dessa effekter. Syftet med denna avhandling var således att undersöka vitvävnadspatologins effekt på den kognitiva funktionen hos friska äldre vuxna och patienter med MKS eller AS. Studie I fokuserade på sambandet mellan vitvävnadspatologi och allmän kognitiv funktion, vilket mättes med CERAD-NB. Visuella uppskattningar av magnetresonansavbildningdata användes. Resultaten tydde på att AS-patienter med svår frontal vitvävnadspatologi presterade betydligt sämre än AS-patienter med mildare patologi. Studie II inkluderade samma sampel försökspersoner som i studie I, men i denna studie undersöktes fyra specifika kognitiva domäner. En svårare grad av frontal vitvävnadspatologi var i alla grupper associerad med lägre kognitiva prestationer i processeringshastighet och visuellt minne, och därtill var parieto-occipital vitvävnadspatologi associerad med processeringshastighet. Dessutom var AS-patienter som hade måttlig eller svår vänsterfrontal vitvävnadspatologi betydligt långsammare än AS-patienter med mildare cerebrovaskulär patologi. Studie III innefattade samma fyra kognitiva domäner som undersöktes i studie II, men i studie III användes kvantitativa volymetriska mätningar av vitvävnadspatologi i stället för visuella uppskattningar. En del av samplet som användes i studie II måste uteslutas på grund av otillräcklig spatiell upplösning, vilket resulterade i att MKS- och AS-grupperna kombinerades till en enda patientgrupp. Sammantaget var vitvävnadspatologin i de temporala och parieto occipitala loberna förknippad med lägre prestationer i processeringshastighet och parieto-occipital patologi med lägre prestationer i verbalt minne. Dessutom var vitvävnadspatologi i temporalloben associerad med sämreinformationsbearbetningshastighet specifikt i patientgruppen. Studie IV använde samma analysmetod av hjärnavbildningsdata som studie III men studie IV fokuserade enbart på verbal ordfluens. Här var vitvävnadspatologi frontal, parieto-occipitala och temporala områden associerad med semantisk ordfluens I högerhänt deltagare. Emellertid sågs inga kumulativa effekter på nedsatt prestation i verbal fluens hos patienter med MKS eller AS. Resultaten i denna avhandling stöder uppfattningen om att vitvävnadspatologi och AS-relaterade patologier kan ha kumulativa effekter på kognition. Mer specifikt, AS-patienter som har en större grad av vitvävnadspatologi, särskilt i frontala hjärnområden, kommer sannolikt att uppvisa större kognitiva svårigheter jämfört med patienter med mildare nivåer av vitvävnadspatologi. Nedsättningar kan komma till synes som förlångsammad informationsbearbetningshastighet och nedsatt allmän kognitiv funktionsförmåga, vilket kan undersökas med hjälp av mått för allmän kognition, såsom CERAD-NB:s totalpoäng. Tidigare forskning har visat att prevalensen av vitvävnadspatologi kan sänkas genom att minimera modifierbara riskfaktorer och genom att främja fysisk och kognitiv aktivitet, vilket betyder att man genom förbyggande åtgärder sannolikt långsiktigt kan uppnå positiva effekter när det kommer till att upprätthålla den kognitiva funktionsförmågan i MKS och AS.
High vaccine uptake is important to limit the spread of infectious diseases. Knowing what factors are related to vaccination decisions can help health authorities communicate effectively with the public about vaccines. In the studies included in the present thesis, we investigated psychological factors associated with vaccine acceptance by surveying the general population (Studies I–III) and health professionals (Study IV) in Finland. We focused on childhood vaccines, influenza vaccines, and a hypothetical COVID-19 vaccine (no COVID-19 vaccine was available at the time of data collection). Although many previous studies have investigated the extent to which vaccine attitudes are related to vaccination decisions, fewer studies have addressed factors that motivate people to hold negative vaccine attitudes and reject vaccines. We examined whether nonconformist identity (Study I) and psychological disease-avoidance mechanisms (Study II) are related to vaccine attitudes and vaccination decisions. In Study I, we found that individuals who reported higher nonconformist tendencies held more negative vaccine attitudes. The relationship between nonconformist identity and vaccine refusal was, however, very small. This suggests that some individuals might hold negative vaccine attitudes to express a non conformist identity, but that many of these individuals still decide to get vaccinated. In Study II, we found that individuals who reported more aversive reactions to potential pathogen transmission (germ aversion) during the COVID-19 pandemic were more willing to get vaccinated and perceived vaccines as safer, than those less germ aversive. This contradicts research conducted before the pandemic suggesting that germ-aversive individuals have more negative vaccine attitudes, possibly because they are more likely to consider vaccines as potential contaminants. We speculate that this contradiction is due to germ-aversive individuals responding more strongly to the pandemic, making them more motivated to protect themselves against disease. A frequently mentioned explanation for why some individuals reject vaccines is that the diseases the vaccines prevent against are not prevalent in the environment and therefore not perceived to pose a threat. The COVID-19 pandemic offered an opportunity to investigate people’s willingness to get vaccinated during an immediate disease threat. In Study III, we studied how perceived disease risk, objective disease risk, and perceived vaccine safety was associated with people’s willingness to get vaccinated against COVID-19 during the early phase of the pandemic. We found that those who perceived the disease as potentially severe for other people were slightly more willing to be vaccinated. That people perceived a prospective COVID-19 vaccine to be safe was the strongest predictor of their willingness to take the vaccine. Study III thus suggested that vaccine-safety concerns make individuals less willing to take vaccines also during considerable disease threat. Receiving a vaccine recommendation from a health professional has been reported by laypeople as the main reason for taking vaccines. In Study IV, we investigated health professionals’ willingness to recommend vaccines to patients. Although most health professionals held positive vaccine attitudes, a non-negligible proportion questioned the benefits and safety of vaccines. Worryingly, these health professionals were less willing to guide their patients towards getting vaccinated. Because health professionals with higher education had more positive vaccine attitudes, we speculate that more vaccine-related training might increase health professionals’ confidence in vaccines and their willingness to recommend vaccines to patients. Based on the strong relationship between perceived vaccine safety and willingness to get vaccinated, the findings presented in the current thesis suggest that health authorities should focus on vaccine safety in their com munication with the public—even during times of immediate disease threat. Public communication might be more effective if authorities consider the different motives individuals have for holding certain vaccine attitudes. For example, messages could be formulated to minimize the risk of evoking opposition in nonconformist individuals. Nevertheless, experimental studies are needed to investigate how effective different messages are depending on the motive of the individual. The current findings also highlight the importance of continued research on health professionals’ vaccine attitudes.För att lyckas stoppa spridningen av sjukdomar som går att förebygga med vaccin, är det viktigt att så många människor som möjligt vaccinerar sig. Kunskap om vad som påverkar människors vaccinationsbeslut hjälper hälsovårdsmyndigheter att effektivt kommunicera med allmänheten om vaccin. I studierna som ingår i föreliggande avhandling undersökte vi psykologiska faktorer relaterade till vaccinationsbeslut genom att utföra enkätundersökningar i normalbefolkningen (Studie I–III) och bland hälsovårdspersonal (Studie IV) i Finland. Vi fokuserade på barnvaccin, influensavaccin, och ett hypotetiskt covid-19-vaccin (inget vaccin mot covid-19 fanns tillgängligt då undersökningarna utfördes). Många tidigare studier har undersökt människors attityder till vaccin samt i vilken mån dessa attityder är kopplade till ifall människor beslutar att vaccinera sig eller inte. Få studier har dock undersökt möjliga faktorer som motiverar människor att ha negativa attityder till vaccin och neka vaccinering. Vi undersökte ifall en del människor uttrycker negativa attityder till vaccin för att kommunicera en icke-konformistisk identitet (Studie I), samt ifall attityder till vaccin och vilja att vaccinera sig hänger ihop med sådana psykologiska mekanismer som antas ha utvecklats för att de får människor att undvika sjukdom (Studie II). Resultaten från Studie I tydde på att personer som rapporterade större icke-konformistiska tendenser hade mer negativa attityder till vaccin. Sambandet mellan icke-konformism och tidigare vaccinationsbeslut var dock litet. Detta kan tolkas som att en del personer uttrycker negativa attityder till vaccin för att kommunicera en icke-konformistisk identitet, men att många av dessa personer trots allt beslutar sig för att ta vaccin. I Studie II fann vi att personer som rapporterade större benägenhet att under covid-19-pandemin reagera med aversion på potentiell smitta och kontamination, var mer villiga att vaccinera sig och ansåg i större utsträckning att vaccin är trygga att ta, än de med mindre sådan benägenhet. Dessa resultat står i konflikt med studier utförda innan pandemin, som tytt på att människor med större aversionsbenägenhet har mer negativa attityder till vaccin, möjligtvis på grund av att de är mer benägna att uppleva vaccin som potentiellt kontaminerande. En möjlig förklaring till skillnaden mellan föreliggande och tidigare resultat är att aversionsbenägna personer reagerar starkare på pandemin och att de således är mer motiverade att skydda sig mot sjukdom. Att många sjukdomar som går att förebygga med vaccin inte är prevalenta i människors omgivning, och således inte upplevs som hot, nämns ofta som en orsak till att människor nekar vaccin. Covid-19 pandemin erbjöd möjligheten att undersöka människors vilja att vaccinera sig när sjukdomshotet är större. I Studie III undersökte vi hur stort hot människor upplevde att covid-19 utgör, hur stor tillit människor hade till att ett framtida covid-19 vaccin är tryggt att ta, samt ifall upplevt hot och tillit till vaccinets trygghet predicerade människors vilja att vaccinera sig mot covid-19. De som ansåg att covid-19 är en farlig sjukdom för andra människor var något mer villiga att vaccinera sig. Tillit till att vaccinet är tryggt att ta uppvisade dock det starkaste sambandet med vilja att vaccinera sig. Resultaten tydde således på att oro över att vaccin inte är trygga att ta kan få människor att inte vilja vaccinera sig, även under större sjukdomshot. På frågan om varför man beslutat att vaccinera sig, svarar människor ofta att de rekommenderats av hälsovårdspersonal att ta vaccin. I Studie IV undersökte vi hälsovårdspersonals villighet att rekommendera vaccin till sina patienter. Trots att en övervägande majoritet av hälsovårdspersonalen hade positiva attityder till vaccin, tvivlade en icke-försumbar andel på att vaccin är nyttiga och trygga att ta. Jämfört med hälsovårdspersonal med positiva attityder till vaccin, var de med mindre positiva attityder oro väckande nog mindre villiga att handleda sina patienter till att vaccinera sig. Eftersom hälsovårdspersonal med högre utbildning hade mer positiva attityder till vaccin är det möjligt att mer vaccinrelaterad utbildning kan leda till större tilltro till vaccin, och vilja att rekommendera vaccin, hos hälsovårdspersonal. Eftersom tilliten till att vaccinet är tryggt att ta uppvisade det starkaste sambandet med vilja att vaccinera sig, tydde resultaten av föreliggande avhandling på att hälsovårdsmyndigheter behöver fokusera på vaccinens trygghet i sin kommunikation med allmänheten—även i tider då sjukdomen är mer framträdande i samhället och utgör ett större hot. Det är möjligt att kommunikation gällande vaccin är mer effektiv ifall man beaktar de bakomliggande motiven för människors attityder till vaccin. Till exempel kan information formuleras på ett sätt som minskar risken för att den väcker motstånd hos människor med icke-konformistisk identitet. Hur effektiv olika sorters kommunikation är beroende på individens bakomliggande motiv behöver dock undersökas i experimentella studier. Föreliggande resultat understryker även vikten av att vidare undersöka hälsovårdspersonals attityder till vaccin.
Brottslänkning syftar till att länka samman två eller flera, för brottsutredaren observerbara brott, på basis av gärningspersonens brottsplatsbeteende. Metoden bygger på antagandet att en gärningspersons beteende är konsekvent från ett brott till ett annat och unikt från en gärningsperson till en annan. Systematisk brottslänkning på basis av brottsplatsbeteende introducerades under 1970-talet och sedan 1990-talet har området utvecklats, såväl metodologiskt som vetenskapligt. Under det senaste decenniet har det skett en kraftig ökning av vetenskapliga studier i brottslänkning. Forskningsfältet har utvecklats avsevärt, från empirisk validering av de underliggande antagandena, till kartläggning av praxis och mer ekologiskt valida tester av brottslänkningens precision. Utvecklingen är positiv eftersom en reliabel och valid brottslänkning, i bästa fall, kan hjälpa polisen prioritera utredningslinjer och lösa svåra och resurskrävande seriemord. Forskningen kring brottslänkning vid seriemord har i huvudsak utförts i USA och fokus har legat på hur konsekvent och unikt seriemördare beter sig. En brist i denna forskning är att den saknar empiriska tester av så kallade brottslänkningsmodeller och hur väl dessa modeller identifierar mordserier, genom korrekt sammanlänkning av en gärningspersons mordfall. En annan kunskapslucka i forskningsfältet är att forskare till största delen använt länkning utgående från seriebrott, medan verkliga brottsdatabaser innehåller såväl seriebrott som enskilda brott. Det finns ett fåtal vetenskapliga studier där man har testat vilken inverkan enskilda inbrott och våldtäkter har på precisionen i sammanlänkningen av inbrotts-, och våldtäktsserier. Vilken inverkan enskilda mord har på precisionen i sammanlänkningen av seriemord, är dock ännu oklart. Vidare, finns det en del studier där man har jämfört seriemord med enskilda mord, men det saknas forskning kring möjligheten att förutsäga om ett mord hör till en serie eller om det är ett enskilt fall. Tidigare forskning har visat att kognitiva bias, så som konfirmeringsbias eller förväntanseffekt kan ha betydande inverkan på brottsutredningar. Trots detta, saknas det forskning kring hur dessa bias påverkar brottslänkning. Syftet med föreliggande avhandling var att utvidga forskningen kring brottslänkning av seriemord. För att maximera resultatens relevans för brottsutredning, genomfördes en series brottslänkningsstudier med hög ekologisk validitet, med avseende på de brott som inkluderades och de frågeställningar som analyserades. Det huvudsakliga underlaget för avhandlingen bestod av 116 italienska seriemord utförda i 23 separata serier samt på 45 svårlösta mord som inte ingår i någon serie. Studie I identifierade sju dimensioner av beteende bland seriemorden (t.ex., mord med sexuella motiv och aspekter av kontrollbeteende), som överensstämde med tidigare forskning. Anmärkningsvärt var att även andra motiv än sexuella, fanns bland seriemorden. De flesta brotten (63%) kunde sammanlänkas till rätt serie i den prediktiva delen av studien. Studie II var ett experiment som undersökte huruvida förhandskunskap om vilken serie enskilda brott tillhörde, ökade deltagarnas uppfattning om likhet i brottsplatsbeteende. Studien visade ingen förväntanseffekt, men detta kan ha berott på att uppgiften var för enkel, vilket innebär att studien behöver replikeras, innan meningsfulla slutsatser kan dras. Studie III identifierade flera signifikanta skillnader mellan serie- och enskilda mord. Vidare kunde dessa skillnader användas till att, med god precision, förutspå huruvida brottet var del av en serie eller ej. Studie IV kombinerade alla befintliga metodologiska framsteg dittills och visade att brottslänkning fortfarande bibehöll god precision även när en stor andel (10:1) enskilda fall inkluderades i urvalet. Modellens specificitet försämrades (flera falska positiva), som en funktion av inkluderade enskilda fall. Då varje enskilt fall jämfördes mot en rankad lista, från beteendemässigt likartade fall till mindre likartade, kunde en liknande försämring iakttas i andelen brott, som låg nära toppen. Modellens förmåga att sammanlänka fall förblev dock god, vilket vidare gav stöd för utförandet av brottsläkning med data av hög ekologisk validitet. Studierna i den föreliggande avhandlingen bidrar till en förbättring av forskningsmetodologin gällande brottslänkning av seriemord på basis av brottsplatsbeteende. För att maximera den praktiska användbarheten av forskningsmetodologin och de beprövande modellerna krävs dock ytterligare replikering på databaser i olika länder och olika jurisdiktioner. För att hålla forskningen relevant för den kliniska verksamheten och för att utveckla evidensbaserad praxis, krävs ett nära samarbete mellan forskare och kliniker. I och med att vi får en tydligare bild av precisionen och felfrekvensen för modeller för brottslänkning, ökar deras användbarhet i såväl förundersökning, som vid huvudförhandling i domstol, där brottslänkning presenteras av sakkunniga.Behavioural crime linking refers to the practice of trying to tie two or more offences to the same offender using behaviour observable at the crime scene. It rests on the assumptions that offenders behave consistently enough from one offence to another, and distinctively enough from other offenders allowing offences to be successfully linked together. Conceptualised in the 70s, and developed methodologically with increased scientific rigour from the 90s, the last decade has seen a sharp rise in published studies on behavioural crime linking. From empirical validation of the underlying assumptions to mapping out practice and more ecologically valid tests of linkage accuracy, the field has developed considerably. Considering that investigating homicide is resource intensive, not to mention serial homicide, reliable and valid behavioural crime linking has the potential to aid and prioritise investigative avenues and help solve serial homicide. Most studies on serial homicide have been carried out on North American samples. While some research has studied the consistency and distinctiveness of serial homicide offenders, few have empirically tested models of behavioural crime linking and linkage accuracy with serial homicide. Another shortcoming in behavioural crime linking research is the use of mostly serial cases to model crime linking, even though real crime databases include both serial and one-off offences. Some studies have tested the effect of added one-offs on the linkage accuracy of burglary and rape, but none so far the effect this would have on homicide. Additionally, while some studies have compared serial homicide offences to one-off homicides, none have tested whether it would be possible to predict whether a homicide belongs to a series or is a singular offence. Cognitive bias, especially confirmation bias or the expectancy effect, has been shown to have a considerable effect on crime investigation. No studies to date have explored the effect of such bias in behavioural crime linking. The general aim of the thesis was to increase ecological validity of behavioural crime linking research, especially with regard to sampling choices and analyses that strive to answer questions relevant for homicide investigation. The main sample consisted of 116 Italian serial homicides, committed in 23 separate series of homicide. Additionally, information about 45 cases of hard-to-solve one-off homicide was gathered, coded, and added to the sample. Study I found seven behavioural dimensions of offending (e.g., sexually motivated homicides and aspects of control-behaviour) in line with previous research. Notably, also other motives than sexual were found in the killings. A majority of offences (63%) were correctly classified to their actual series in the predictive part of the study. Study II was an experiment that investigated whether knowledge of series membership increased perceived (coded) behavioural similarity in homicides committed by the same offender. While no support was found for a strong expectancy effect, the experimental task may have lacked in sufficient complexity, and replication is thus needed. Study III found several key differences between serial and singular homicides and was able to successfully use these differences to predict with good accuracy whether an offence was part of a series. Study IV combined all the advances in the methodology thus far and showed that behavioural crime linking was still viable even with a large proportion (10:1) of one-off homicides added into the sample. As a function of added one-off homicides, the specificity of the model worsened (more false positives), as did the proportion of offences belonging to a series found near the top of a ranked listing from more behaviourally similar to less behaviourally similar. Overall model accuracy remained good, though, further validating the practice of behavioural crime linking with more ecologically valid data. The studies of the present thesis contribute to the methodology of behavioural crime linking research. Replication on local crime databases is needed to maximise the practical usefulness of the models in different jurisdictions. Going forward, a close-knit collaboration between researchers and practitioners is called for, to keep the research relevant for practice and to develop evidence-based practice. As we gain a clearer picture of the accuracy and error rate of behavioural crime linking models, their usefulness increase in both the criminal investigative phase and in the trial phase with behavioural crime linking being presented as expert evidence.