Kaikki aineistot
Lisää
I den här avhandlingen undersöker jag hur Ignatius av Antiokia framställer Jesus Kristus och hans verk (människoblivande, lidande, död och uppståndelse) i sina brev. Min hypotes är att en kristologi där både Kristi gudomlighet och mänsklighet bekänns, samt Kristi verk har stor betydelse för Ignatius teologi. För att pröva hypotesen ställer jag följande forskningsfrågor: Hur framställs Jesus Kristus och hans verk av Ignatius? Samt, vad är dess roll i relation till brevens huvudteman? I avhandlingen konstateras fyra huvudteman i breven: uppmaning till enhet, uppmaning till att underordna sig biskopen och andra ämbetsbärare, varning för falsk lära i form av doketism och judiska seder, samt strävan att nå Gud genom döden. Min analys av breven visar att Ignatius betonar både gudomligheten och mänskligheten hos Jesus Kristus. Samtidigt som han kallas Gud har han enligt Ignatius verkligen fötts, lidit, dött och uppstått. Vidare ses hans död och uppståndelse som central, Kristus gjorde det ”för oss”. Genom tron på detta har människan evigt liv och undkommer döden. Genom min analys av brevens huvudteman framkommer det att kristologi och Kristi verk har stor betydelse för argumentationen. För alla fyra huvudteman använder Ignatius på ett eller annat sätt Kristus och hans verk. Antingen framställs han som förebild och exempel eller som orsak till det som Ignatius skriver. Min slutsats är därför att hypotesen som prövas i avhandlingen är korrekt.
I denna avhandling gör jag en receptionshistorisk studie av vishetsteologiska teman i Ords 8:22–31 och relaterade tidiga judiska och nytestamentliga texter. Utgående från nämnda verser i Ords 8 studerar jag hur fyra vishetsteologiska teman, anknutna till den personifierade Visheten, har återanvänts i Syr 24, Vish 7–9 och Bar 3:9–4:4. De fyra temana är Vishetens ursprung, Guds och Vishetens relation, Vishetens uppgift och lokaliseringen av Visheten. Efter min analys av de tidiga judiska texterna analyserar jag fem nytestamentliga texter, 1 Kor 8:6, Fil 2:6–11, Kol 1:15–20, Hebr 1:1–4, och Joh 1:1–3, för att se hur de vishetsteologiska temana har adapterats i kristologiska diskussioner. I studiet av Ords 8:22–31 kan man se att Visheten framställs som pre-existent i begynnelsen hos Gud, att hon var med Gud under skapelseverket och att hon gläds med människorna. Mina analyser i den tidiga judiska receptionshistorien visar att motiv från Ords 8:22–31 återanvändes på olika sätt. I Syr 24 ser man att Ords 8:s motiv gällande skapelseordningen har återanvänts för att lyfta fram Israels historia och traditioner. I Syr 24 slår Visheten ner sig hos Israels folk i Jerusalem och utövar sin makt i översteprästens roll. Visheten sammankopplas också med Guds lag, ett motiv som även finns i Bar 4:1. I Vish 7–9 används motiv från Ords 8 för att beskriva Vishetens uppgift i skapelsen, Vishetens regerande makt och Vishetens intima relation med Gud. Analysen av de nytestamentliga texterna visar att vishetsteologiska motiv anknutna till den personifierade Visheten har använts i texter om Jesus Kristus. Motiv från Ords 8:22–31 och utvecklade motiv i den tidiga judiska receptionshistorien har adapterats för att lyfta fram aspekter i kristologin. Kristus ikläs rollen som den pre-existenta Visheten som har varit med i skapelsen. Med hjälp av vishetsteologiska motiv motiveras Kristi nära relation med Gud, Kristi roll i skapelsen, och hans herravälde över allt skapat.