Kaikki aineistot
Lisää
Den första augusti 1975 undertecknades Helsingforsslutakten, en multilateral överenskommelse som stipulerade regler och principer för fredlig samexistens mellan väst och öst. Representanter för 32 europeiska länder samt USA, Sovjetunionen och Kanada förpliktade sig bland annat att respektera mänskliga rättigheter. Efter Helsingforskonferensen bildade tio ukrainska dissidenter Ukrainas Helsingforsgrupp, en människorättsorganisation för att kontrollera hur Sovjetunionen efterlevde avtalets bestämmelser. Under perioden 1976–1980 författade gruppen ett stort antal texter som är avhandlingens studieobjekt. Avhandlingens syfte är att undersöka vilka följder Helsingforsavtalet fick för det sovjetiska Ukraina. I detta sammanhang formulerades tre forskningsfrågor. För det första undersöks på vilket sätt ukrainska dissidenter operationaliserade Helsingforsavtalets bestämmelser om mänskliga rättigheter. För det andra studeras hur UHG använde historia och historiska myter i sina texter. För det tredje analyseras de ordval och metaforer som UHG använde för att beskriva sig själva, sin verksamhet och sina opponenter. En hypotes om att UHG: s texter gav uttryck för en alternativ diskurs prövas i avhandlingen. Den teoretiska utgångspunkten för avhandlingen är begrepp dominerande och alternativ diskurs, Keck och Sikkinks teori om transnationella aktivistnätverk samt Sherlocks teori om politiska myter. Närläsning samt lexikal och metaforanalys används som metod i denna avhandling. Resultaten av undersökningen visar att UHG operationaliserade Helsingforsavtalets humanitära del genom att konsekvent åberopa den som legitimerande källa för Ukrainas självbestämmanderätt. UHG: s författare band samman konceptuellt nationella och mänskliga rättigheter. Historia användes flitigt i UHG: s texter. UHG försökte urholka den sovjetiska ideologin och sovjetmaktens legitimitet genom att utsätta myterna om Stora fosterländska kriget och om rysk-ukrainsk vänskap för kritiken. Utöver detta förvandlade UHG Holodomor som en historisk händelse till en antagonistisk etnisk myt i syfte att konsolidera det ukrainska samhället och underblåsa separatistiska känslor. Ett ytterligare resultat är att UHG använde ett expressivt språk med ett överflöd av värdeladdade ord. Dissidenterna beskrevs som en ny konstruktiv och moraliskt överlägsen kraft. Sovjetmakten framställdes genomgående i negativt ljus med hjälp av pejorativa epitet och liknelser. Avhandlingens övergripande slutsats är att en alternativ diskurs framträdde i UHG: s texter. Denna diskurs tillkom till följd av att en grupp ukrainska dissidenter försökte kontrollera efterlevnad av Helsingforsavtalet. Denna diskurs inbegrep de idéer, myter och narrativ som cirkulerade inom den ocensurerade sovjetiska kulturen under 1960- och 1970-talen.