Utsikt från villa Kalliolinna till Södra hamnen
Eugen Hoffers 1860–1869

Hur såg Helsingfors ut på tröskeln till en stor förändring?

Fotografen Eugen Hoffers fotograferade flera panoramavyer i Helsingfors på 1860-talet. Många av stadens landmärken som är kända även idag är redan på plats. Det finns många fartyg i hamnen, även ett ångfartyg.

Helsingfors var fram till mitten av 1800-talet en liten stad. Här bodde handelsmän och hantverkare och här fanns många kaserner och ryska militärer. I och med industrialiseringen, särskilt från och med 1870-talet, började nya människor strömma in i staden. Helsingfors blev landets ekonomicentrum.

Panorama västerut från Nikolaikyrkans torn
Eugen Hoffers 1866

Stadsvyer

Fotografen Eugen Hoffers fotograferade panoraman från Nikolaikyrkans (Domkyrkan) torn 1866. I dem kan vi se hurdant Helsingfors var i början av industrialiseringen. På bilden som är tagen uppifrån öppnar sig ett tätt bebyggt och trähusdominerat Helsingfors. Den nuvarande Gamla kyrkans torn syns till vänster.

Panorama från Nikolaikyrkans torn norrut
Eugen Hoffers 1866

Försvunnet Kronohagen

Eugen Hoffers fotograferade ett panorama från Nikolaikyrkans (Domkyrkan) torn 1866 som visar Kronohagen när området ännu är trähusdominerat. Ett par årtionden senare började trähusen ge vika och i området byggdes offentliga byggnader, till exempel Riksarkivet på den bergiga tomten i förgrunden och Finlands Bank i närheten samt kort därefter Ständerhuset. Kronohagen var ett centralt maktområde med många ämbetsverk.

I bakgrunden skymtar Berghäll, som på den tiden ännu var relativt obebyggt. De första industrianläggningarna finns dock redan, vilket syns på de skorstenar som syns bakom Broberget.

Salutorget ”Ryska kyrkan och mynthuset”
Carl Adolf Hårdh 1866

Salutorget

Salutorgets område kan lätt identifieras. Den ortodoxa Uspenskijkatedralen är fortfarande täckt av byggställningar. Kyrkan stod klar ett par år efter att bilden togs 1868. På den tiden bodde många befolkningsgrupper i Helsingfors. De dominerande språken i staden var svenska och finska. Det fanns mer än 4 000 rysktalande invånare, och utöver dem många ryska armésoldater i kasernerna och vid Sveaborgs fästning. Alla tillhörde något trossamfund. I staden bodde inte bara lutheraner och ortodoxa utan också ett fåtal representanter för andra trossamfund, såsom romersk-katoliker, judar och muslimer. Salutorget var en plats där man kunde höra många språk.

Salutorget vid Kolerabassängen
Okänd 1890–1899

Stadsbor på Salutorget

Salutorget var ett handelscentrum. Det uppstod 1812 och dess betydelse utformades så småningom. Där möttes kunder och säljare från olika folkgrupper. Det fanns ryska glassäljare, lantbor som sålde matvaror och fiskare. Hygiennivån och bestämmelserna var långt ifrån den nuvarande nivån. Även om det fanns många specialaffärer i Helsingfors där man fick matvaror, köpte man gärna färskt kött, fisk, grönsaker och annat behövligt på Salutorget. Vid sidan av torghandeln ordnades marknader på Salutorget då och då. Medan staden växte upp bildades andra torg, bland annat Sandvikstorget och Hagnäs torg.

Människor på Kapellesplanaden
K. E. Ståhlberg 1890

Stadsbor tillbringar sin fritid

Esplanadområdet är ett av Helsingfors första parkområden. Området var populärt bland stadsborna som gärna besökte det för att trivas och bli sedda. Folk från olika samhällsgrupper rörde sig vanligen i olika delar av Esplanaden. Den populära restaurangen Kappeli blev färdig 1867, och framför den byggdes i början av 1880-talet en estrad där militärmusikkåren spelade på somrarna. Tillgången till dricksvatten och dess dåliga kvalitet ökade efterfrågan på buteljerade läskedrycker, mineralvatten och öl. Läskedrycksfabrikören Hartwall grundade sina första kiosker på Esplanaden, Salutorget och Brunnsparken redan på 1860-talet.

Östra Henriksgatan fotograferad från Skillnaden
K. E. Ståhlberg 1890–1893

Henriksgatorna

Henriksgatorna (nuvarande Mannerheimvägen) fick sin form i den nya detaljplanen 1812. Så småningom delades gatan upp i två delar: östra och västra Henriksgatan. Staden ter sig tyst på bilden och det finns inte mycket trafik. I mitten av 1800-talet anlades en park, Henriksesplanaden, mellan Henriksgatorna. Det fanns nästan ingen kollektivtrafik före 1890-talet. Annars fanns det två alternativ för att ta sig någonstans: till fots eller med en hästskjuts. Om man inte ägde en egen häst måste man anlita en hyrchaufför, det vill säga en droska. Bilden visar gatornas skick under tjällossning.

Västra Henriksgatan 6, Bulevarden till vänster
Eugen Hoffers 1867–1873

Henriksgatorna

Hörnet mellan Bulevarden och Västra Henriksgatan (nuvarande Mannerheimvägen) ligger på gränsen mellan två stadsdelar. Bulevarden som planlades 1812 var en av de mest framstående gatorna i det nya Helsingforsområdet. Här bodde det bättre folket. Husen hade stora gårdsområden med trädgårdar och köksträdgårdar. Helsingfors utstrålar fortfarande karaktär av en landsortsstad. Gatan verkar fortfarande sakna beläggning.

Om du vill kan du söka efter flera bilder på gårdsområdena i staden, till exempel med sökorden Bulevarden och gård.

Långa bron, Broholmsgatan 1 och 4 i bakgrunden
Charles Riis & Co 1880–1889

Industriområden bakom Långa bron och på andra ställen

Stadens stora industrianläggningar placerades utanför stadskärnan. På grund av bristen på byggnadsmark och brandrisken ville man anlägga industrierna vid vattnet och i stadens randområden, särskilt norr om Långa bron. Där uppstod ett bostadsområde för industrianläggningar och arbetare. Här levde folket en annan verklighet än i de rika stadsdelarna i söder. Fabriksägarna bodde visserligen fortfarande ofta i sina bekväma villor i närheten av de anläggningar de ägde. Arbets- och boendeförhållandena för arbetarna var däremot bristfälliga och anspråkslösa. Från landsbygden flyttade ständigt nya människor till staden i hopp om ett bättre liv. Boendet var trångt och arbetsdagarna långa.

Stadens starka industrigrenar var bland annat metall- och verkstadsindustrin, livsmedels- och njutningsmedelsindustrin samt den grafiska industrin. I staden fanns även små och medelstora industrier, varav en del inhysta i bostadshusens stenfötter eller gårdsbyggnader.

Utsikt över Hagnäskajen till ”Stenbergs hörn”
Daniel Nyblin 1890

Hagnäskajen

Stenbergs maskinverkstäder växte fram vid Hagnäskajen öster om Långa bron. Den första verkstaden grundades av Johan Daniel Stenberg 1871. Senare hette firman J. D. Stenberg & Söner. Efter att Johan Daniel Stenberg dog 1880 grundade hans son John Didrik Stenberg 1882 sin egen maskinverkstad, också den i Hagnäs. Stenbergs maskinverkstäder specialiserade sig på tillverkning av motorer till båtar och fartyg och var bland de största inom sin bransch i vårt land. Området vid Hagnäskajen började kallas Stenbergs hörn. Stenberg verkade där fram till början av 1900-talet.

Bryggeriet Oy Sinebrychoff Ab:s byggnader
Okänd 1890–1899

Sinebrychoffs bryggeri i Sandviken

Nikolai Sinebrychoffs bryggeri startade sin verksamhet i Sveaborg 1819. Från 1820-talet till 1993 var bryggeriet verksamt i Sandviken. Numera ligger bryggeriet i Kervo. På 1840-talet lät Nikolai Sinebrychoff bygga ett fantastiskt stenhus med egen park nära bryggeriet, där hans släkt bodde fram till slutet av 1910-talet. I byggnaden finns numera Konstmuseet Sinebrychoff som ingår i Nationalgalleriet. Museets bas är en konstsamling som Paul och Fanny Sinebrychoff donerade till staten.

Tölö sockerfabrik och Tölöviken
Okänd 1890–1899

Tölö sockerfabrik

En sockerfabrik hade grundats i Helsingfors 1806. År 1812 köptes den av den ryskfödde handelsmannen Feodor Kiseleff. Sockerfabriken låg till en början i kanten av Senatstorget, men det förordnades att fabriken skulle flyttas utanför staden på grund av brandrisken och luktolägenheterna. Fabriken etablerade sig på Tölövikens strand 1823. Feodor Kiseleffs arvingar sålde fabriken till ett aktiebolag som grundades 1860. År 1918 slogs fabriken samman med det nya Suomen Sokeri Osakeyhtiö. Fabriken lades ner först 1965 och dess byggnader revs. Numera finns Finlands nationalopera och -balett på samma plats. Tölöviken började förstöras snabbt efter byggandet av järnvägen. Järnvägsbanken saktade ner vattenutbytet och utöver avloppsvattnet från bebyggelsen släppte också sockerfabriken och gasverket sina avloppsvatten ut i viken.

Utsikt från Skillnadstorget över Teateresplanaden och Runebergsesplanaden mot Gloet och Kronohagen
Carl Adolf Hårdh 1867

Vattenbrist och smutsigt vatten

Offentliga brunnar hade byggts sedan 1810-talet. Innan dess fanns brunnarna på privata tomter. Från och med 1830-talet byggde man lockkonstruktioner av trä för brunnarna för att skydda dem mot regn- och avloppsvatten. Brunnarna var belägna på öppna platser längs gatorna. Bygget av en vattenledning inleddes när det konstaterades att stadens brunnar var otillräckliga i både volym och kvalitet. På sommaren sinade de ofta och vattnet var av dålig kvalitet. Många gånger var det regelrätt vattenbrist i staden. Vattenledningen ledde snabbt till att vattenförbrukningen ökade. Tidningarna fortsatte ändå att klaga på den dåliga vattenkvaliteten.

Gamla studenthuset, ritat av Hampus Dalström, 1870
Charles Riis 1871–1874

Brunnar i stadsbilden

Stadens vattenförsörjning var beroende av brunnar under hela 1870-talet, trots att vattenverket inledde sin verksamhet 1876. Brunnsvattnets kvalitet varierade och en del brunnar var då och då belagda med användningsförbud. Vattenbrist var vanligt. Också sjukdomarna spred sig via det smutsiga vattnet. En viktig orsak till att vattenverket anlades var ändå brandsäkerheten. I hörnet av Henriksgatan och Alexandersgatan vid nuvarande Tre smeders plats byggdes en ny stadsbrunn 1860. Den var cirka sex meter djup. Ännu 1875 fanns det 24 allmänna och 336 privata brunnar i staden, varav de äldsta i Kampen och på Kaserntorget. Brunnsöverbyggnader var länge en synlig del av stadsbilden.

Brunnen på Bergmansgatan, Astronomiska observatoriet i bakgrunden
A. E. Rosenbröijer 1890–1899

Brunnar utgör en fara

Trots att vattenledningen hade tagits i bruk 1876 användes brunnsvatten fortfarande allmänt. På den här brunnen finns en varning om att vattnet är farligt. Många sjukdomar, till exempel tyfus som var vanlig på den här tiden, spred sig via det smutsiga vattnet. De sista brunnarna stängdes i början av 1890-talet.

En orsak till problemen med brunnsvattnet var föroreningen av marken. För Helsingfors utarbetades en avloppsplan 1878. Enligt planen skulle det i staden byggas ett avloppsnät som omfattar hela stadsområdet och dit endast botten- och regnvatten samt avloppsvatten från hushåll och industrianläggningar skulle ledas. Fasta avfall, såsom människornas avföring, skulle samlas i tunnor och transporteras bort från staden för att användas som gödsel. Avloppsvattnet skulle ledas till havet, avfallet till landsbygden. Med detta strävade man efter hälsa, lönsamhet och vattenskydd. Avloppsvattenmängden började öka i slutet av 1870-talet. Största delen av avloppsvattnet från stadens bebyggelse leddes direkt till stranden. Toalettavfallet transporterades till åkrarna för att användas som gödsel fram till början av 1900-talet då vattentoaletterna så småningom blev vanligare.

Vattenverkets pumpanläggning i Gammelstaden, ångpumpanläggningens byggarbetsplats i bakgrunden
Okänd 1889

Äntligen rent vatten

En vattenledning började byggas i staden redan 1872 och ett nytt vattenverk togs i bruk 1876. Råvattnet till vattenledningen pumpades från Vanda å, renades och leddes till Alphyddans vattentorn på Vattenborgbacken. Därifrån leddes vattnet till brandposter som fanns längs gatorna. Man fick hämta vatten gratis från de offentliga vattenposterna.

Det var många som oroade sig för renligheten i Vanda å och man önskade att området skulle övervakas. Guvernören upprättade bestämmelser enligt vilka förorening av vatten var vid vite förbjudet. Trots att bötesansvaret kungjordes varje år fortsatte åvattnet att förorenas på grund av industrin och flottningen i slutet av 1800-talet. Helsingforsbornas hushållsvatten kom från Vanda å innan Päijännetunneln färdigställdes i början av 1980-talet.

Broholmen och Långa bron
Eugen Hoffers 1866

Bykerskornas verklighet

Avloppsvatten, skräp och fartygstrafik i den växande staden förorenade strandvattnet, och därför tvingades bykerskorna skölja tvätten i allt smutsigare vatten. På insändarsidorna i huvudstadens tidningar krävdes det 1878 att tvätt och sköljning längst inne i Södra hamnen skulle upphöra på grund av vattnets smutsighet. Kort därefter krävdes det att sköljningsflotten bredvid Långa bron skulle av samma orsak flyttas någon annanstans. Några år efter incidenten byggdes på samma plats Helsingfors första tvättstuga med självbetjäning. Sköljvattnet till tvättstugan togs från samma plats vid Långa bron.

Bykerskor i Alkärr
Signe Brander 1907

Ren eller smutsig tvätt?

Tvätten sköljdes allmänt i stadens strandvatten ännu i början av 1900-talet. Enligt Helsingfors stadsläkare dög Helsingfors strandvatten i slutet av 1800-talet inte till annat hushållsbruk än för sköljning av tvätt. I början av 1900-talet var vattnet inte längre lämpligt ens för detta. På den tiden omgavs Helsingfors av ett hav som var så förorenat att det var så gott som oanvändbart. Bykerskorna, som var fattiga kvinnor, var tvungna att vara i närkontakt med både havet och avloppsvattnet. Även badhus runt om i staden tvingades stänga på grund av förorening av strandvattnet.

Runebergsesplanaden, Grönqvistska huset i mitten
K. E. Ståhlberg 1890–1899

Telefoner blir allt vanligare

De första telefonerna sågs i Helsingfors i slutet av 1870-talet. Helsingfors Telefonförening inledde verksamheten 1882 och telefonerna blev snabbt vanligare. Staden gav tillstånd att installera telefonledningar på taken på de byggnader som staden ägde. Till en början fungerade telefoncentralen i Kiseleffska huset i det nuvarande hörnet av Mannerheimvägen och Lönnrotsgatan. Den nya centralen startade 1888 på översta våningen av Grönqvistska huset på Norra Esplanaden, och verkade där fram till 1907 då telefonföreningens eget hus stod färdigt. På husets tak fanns en stor ställning för telefonledningar, varifrån ledningsknippen gick åt olika håll över gator och tak. För säkerhets skull fanns det också en åskledare på ställningen. Dåtida nymodigheter födde nya yrkesgrupper. På telefoncentralerna arbetade främst kvinnor.

En visit till telefoncentralen ---
"Af 40,000 eldfasta tegel har grundats ett fundament, förstärkt med jernsträfwor, hwiltet lemnar stöd ät den jernkonstruktion pä taket, från hwilken alla bolagets telefontrådar utgå. Konstruktionen är beräknad att, om alla trådar åt ena sidan skulle brista, tunna motstå en dragning från andra sidan af 60,000 skålp. Under taket befinner sig en åskledare, som wid swårare åskwäder mottar de stötar, som tidigare plågade urladda sig som pistolskott wid apparaterna. Dessutom finnes en inrättning, som underlättar arrangementet med numreringen wid abonnenternas flyttning.”
Hufvudstadsbladet 10.10.1888

Brunnsgatan 9, 7, vid nuvarande Stationsplatsen. Husen revs för att ge plats åt den nya järnvägsstationen
Signe Brander 1907

Telefontrådar ovanför taken

Över många gator och tak gick kors och tvärs stora mängder telefontrådknippen. Ibland hängde trådarna ganska lågt. Dessa telefontrådknippen syns på fotografier liksom även telefontrådsställningarna på hustaken. På sin tid ändrade de stadsbilden snabbt, men har sedermera försvunnit. Utanför stadskärnan gick trådarna via telefon- och telegrafstolpar.

Panorama mot nordväst från Nikolaikyrkans torn
Eugen Hoffers 1866

Gasljus

Helsingfors första gasverk inledde sin verksamhet 1860 vid det nuvarande gamla huvudposthuset. Verket med skorstenarna är ungefär mitt i bilden. Till en början framställdes gasen av trä men på 1880-talet övergick man till att använda stenkol som upphettades i 47 ugnar. Gasen leddes genom ett kalklager för att renas från tjära, ammoniak och andra föroreningar. Gasen matades vidare till distributionsnätet för att belysa gator och offentliga byggnader. Biprodukterna var stenkolstjära (kreosot) och ammoniak. Dålig lukt, rök och ånga släpptes ut i luften. Markens föroreningsgrad upptäcktes först på 1970-talet när marken undersöktes på nuvarande Kiasmas tomt.

Rengöring av gasdrivna gatlyktor utanför Konstantinsgatan (Sjötullsgatan) 10
Signe Brander 1912

Ljus åt folket

Redan i början av 1860-talet fanns det över 400 gaslyktor i stadens centrum. En lykta motsvarade cirka tolv stearinljus. På 1890-talet fick man effektivare gaslampor. Gasnätet byggdes ut på 1880-talet till Kronohagen, Gräsviken och Rödbergen. Till exempel drogs gasledningar till nya barnbördshuset (Barnmorskeinstitutet) som blev färdigt 1878. Alldeles i början av 1900-talet byggdes ett nytt gasverk med gasklockor.

På 1870-talet skaffades till gatorna och höga platser i stadens utkanter terpentinlyktor som under det följande decenniet byttes ut mot fotogenlampor. De sista fotogenlamporna togs ur bruk först 1931. Inom industrin började man stegvis använda elektricitet från och med slutet av 1880-talet. Elljus i gatubelysningen blev vanligt först på 1910-talet. I hemmen användes ännu allmänt oljelampor och stearinljus.

Helsingfors gamla järnvägsstation
Daniel Nyblin 1893

Järnvägen till världen

Världsbilden vidgades när även Finland fick en järnväg. Förbindelsen till Tavastehus invigdes 1862, till Sankt Petersburg 1870 och till Tammerfors 1876. Bannätet utvidgades snabbt alltmer norrut och tåget blev snabbt ett populärt färdmedel bland medborgarna. Tågen gick året runt, till skillnad från fartygen. Med tåget kom även nya invånare till staden som flyttade för att söka arbete och bättre liv.

För stadstrafiken ansvarade chaufförerna som i slutet av 1870-talet var strax under 200. Hästkuskarna väntade på kunder på bestämda platser, såsom Senatstorget, Kaserntorget och Järnvägsstationen. På finska kallades kuskarna issikka och vossikka, som har sitt ursprung i det ryska ordet izvoztshik.

Helsingfors bangård och räls i Djurgården
Okänd 1890–1899

Problem med tåget

Byggandet av järnvägen påverkade Helsingfors och Helsingforsbornas liv på många oväntade sätt. Järnvägen bestämdes att byggas vid Tölöviken och för detta byggdes en järnvägsbank. Detta i sin tur påverkade vattensituationen i Tölöviken. Den nuvarande Tölöviken bildades och vattnet kunde inte längre bytas fritt ut. Den grunda viken började förorenas på grund av avloppsvatten från den närbelägna bebyggelsen, Tölö sockerfabrik och gasverket. I början av 1900-talet var Tölöviken en stinkande bassäng. Detta var en av anledningarna till att Helsingfors stad började skydda vattnet. Det första vattenreningsverket inledde sin verksamhet i Alphyddan 1910.

Hästspårvagn på Norra Esplanaden
Daniel Nyblin 1890–1899

Hästskjuts

Omnibus Aktiebolaget i Helsingfors inledde regelbunden trafik med hästspårvagnar 1891. Ännu en gång uppstod nya yrkesgrupper: spårvagnsförare och konduktörer. Det fanns två linjer och bara ett spår. Mötande vagnar passerade varandra på enstaka växlingsplatser längs linjerna. Till en början fanns det inga hållplatser utan man fick hoppa på vagnen nästan var som helst. Även om vagnarna var ganska små var det väldigt tungt för hästen att dra dem, särskilt under vintern. För de värsta backarna hade man reserverat hjälphästar. Spårvagnsbolaget sysselsatte även unga pojkar vars uppdrag var att se till att hjälphästen vid behov var på plats. Bolaget ägde över hundra hästar. Spårvagnshallarna låg i Rosavilla i Tölö, precis som idag. Övergången till elspårvagnar skedde gradvis 1900.

Cyklister på Järnvägstorget
Okänd 1890–1899

Cykeln ger ökad rörelsefrihet

De första cyklarna togs i bruk i Finland 1869. Lars Krogius började sälja cyklar som han importerade från England i sin affär i Helsingfors 1884. Cykling var huvudsakligen en fritidsaktivitet för välbärgade unga män. När cykeln utvecklades på 1890-talet började cyklingen bli allt vanligare och ett viktigt färdsätt. Även kvinnor började cykla trots att många till en början tyckte att det var olämpligt och förkastligt.

Droskor vid Södra kajen 10
Alexander Eugen Maconi 1896–1900

Med häst och till fots

Hästarna skötte stadens kollektivtrafik under hela 1800-talet. På längre resor användes mestadels hyrkuskar. Hästspårvagnstrafiken inleddes 1891 och den eldrivna spårvägen började trafikera 1900. De första bilarna sågs i Helsingfors först under 1900-talets första decennium. Hästar syntes dock i stadstrafiken fram till andra världskriget.

Högertrafik hade tagits i bruk i Finland 1858. Före första världskriget fanns det dock ännu ingen enhetlig nationell motorfordonslagstiftning och inga enhetliga trafikregler. I Helsingfors hade man visserligen 1907 utfärdat den första ordningsstadgan gällande trafiken som förnyades 1911.

Den här bilden visar många nya fenomen från den tiden.